Jag är fet så är den krassa sanningen och inget att hymla med.

Det är inte så att jag inte går ner för det gör jag men sen går jag upp allt igen, så ser det ut.

 

För 2 år sedan läste jag på allt jag kunde om det här med viktoperationer, bad min doktor om en remiss och blev beviljad men då på flytet innan op så hade jag gått ner fantastiska 25 kg och sa nej til operationen för jag hade ju bevisat för mig själv att jag kan...bang så tappa jag sugen för pulver och gick upp allt igen.

 

För 1 och 1/2 år sedan så träffa jag på min doktor i hennes väntrum och hon strålar när hon säger "nu är det inte långt kvar till op det kommer du fixa galant" nej jag hade inte berättat att jag skulle hoppa den.

 

Tiden gick, barnen gav mig fullt upp och ja jag testa på det mesta lchf, pulver etc gick ner lite och sen upp igen så för 1 år sedan så skrev min doktor en remiss till hennes dietist men dit våga jag inte gå.

Jag skämdes så otroligt mycket över min vikt, mitt utseende och jag trodde på allvar hon skulle sitta och dömma mig för mitt utseende och vikt så jag gick aldrig dit.

Nu säger jag inte att hon skulle dömt mig pga mitt utseende för jag gav henne aldrig en ärlig chans att hjälpa mig då jag uteblev hela tiden från våra träffar och tillslut när jag avbokat amssa gånger så sa hon att jag var välkommen att höra av mig när jag var motiverad att ta emot hennes hjälp och kunskaper.

 

så fortsatte mitt mitt rulla på ett tag till, tills jag blev sjuk för någon vecka sedan och inte kunde följa med maken och pojkarna på den resa som varit planerad sedan många år.

Tankarna börja gro igen på en operation, i år har jag kört pulver i 3 månader och gått ner typ 4kg så jag inser att jag behöver hjälp.

Så när jag ändå hade tid hos min doktor 2018-06-21 så passa jag på att fråga oom hon ville skriva en remiss om op till mig om hon ville och denna gång så ska jag fullfölja detta det hade jag bestämt innan jag frågade.

 

så på måndag ska jag tillbaka och ta fasteprover, vikt och längd som skall kompletera remissen

 

Äldsta sonen som valt att vara hemma med mig har varit md hela vägen och klappa händerna när jag berätta att jag skulle be om remissen och eftersom min mamma får vara stand by om jag är på op och maken måste åka iväg på arbete så har sonen och jag igår midsommarafton berättat och då säger sonen "mormor jag trodde aldrig mamma skulle ta upp det med vår doktor men hon gjorde det, jag är stolt över mamma"

 

så innan jag vet om jag får operares så kanske det blir lite tyst om just det